Rom, rasism och svensk antikvetenskap

I dagens DN Kultur kan vi läsa om hur rasistiska föreställningar om Romarrikets fall förblir aktuella. Martin P:n Nilsson var, tillsammans med den amerikanska antikhistorikern Frank Tenney, en av de ivrigaste förespråkarna för en rasteoretisk förklaring till Romarrikets fall. Nilsson var inte bara professor i klassisk fornkunskap och antikens historia (dagens antikens kultur och samhällsliv) har var även rektor för Lunds universitet. Men Nilssons intresse för rasteorier var inte begränsat till Romarrikets fall. Han var ledamot i den Svenska Asinekommittén. De kontrakterade frenologen Carl M. Fürst och gav honom uppdraget att raskategoriserade gravfynden från 1920-talets svenska utgrävningar i Asine. Dessa kategorier användes i sin tur som bevis i den arkeologiska analysen i exempelvis Asine: results of the Swedish excavations 1922-1930 (1938). Även Nilssons inflytelserika verk om antik grekisk religion The Minoan-Mycenaean Religion and its survival in Greek religion (1927) präglas av rasteorier. Det går inte att bortförklara Nilssons rasism genom att hänvisa till det berömda ”bakgrundsljud” som den vetenskapliga rasismen utgjorde i början av 1900-talet. I Primitiv Kultur (1923) gick Nilsson en omväg för att försvara värdet av rasbegreppet. Där kan vi bland annat läsa:
”Men den tid är förbi, då man tillskrev miljön den avgörande betydelsen för utbildningen av ett folks egenskaper. Dessa äro förankrade i rasens ärftliga anlag, och naturen slösar förgäves sina gåvor på ett folk, vars anlag ej göra det mäktigt att gripa dem och tillgodogöra sig dem. … Det förnämsta beviset för den vita rasens överlägsenhet ligger i den överlägsna kultur, som den ensam – med all aktning för den höga kinesiska kulturen – förmått uppbygga. … Kultur är en produkt av rasen och de yttre omständigheterna, däri inbegripa de inflytanden av en främmande kultur, som nå folket.”
Nilsson, Primitiv Kultur, 19-20.

Annonser

Coola antiken

Humanioras, och implicit antikens, coolhet diskuteras. Medelålders representanter för akademien menar att vi behöver göra kunskap coolt. Oavsett tänkt målgrupp riskerar detta att slå fel. I samma ögonblick en medelålders akademiker säger att något är coolt blir det nämligen töntigt för alla andra. Och frågan är om inte det var just de andra man försökte intressera för kunskap.

Men visst finns det exempel på antikbruk som kan associeras till undergroundkultur och därmed också ger ett större utslag på coolhetsskalan än exemplet ovan. I förra inlägget nämndes en trojansk häst. Ett annat exempel finns, faktiskt, i Borås. Där hittar vi ett graffitiverk av den spanska duon Pichiavo som deltog i No Limit.pichiavo-molimit-boras Det intressanta med Pichiavo är att de gärna målar antika skulptur i deras verk. Skulpturerna är målade med en surrealistisk precision, och de interagerar ofta med graffititags. Antiken både interagerar med graffitin, och approprieras i en marginaliserad, subversiv, konstform. Om ni har vägarna förbi Borås, passa på och titta på lite (coolt) antikbruk!

Trojanska hästar och subversiv svenskhet

Häromdagen påmindes vi om att det svenska antikbruket är dynamiskt och mångbottnat: ”Det behövs fler trojanska hästar i etablissemanget”, heter det i DN Kultur. Oavsett betydelse fick rubriken mig att att tänka på annan trojansk häst i den nutida svenska undergroundkulturen. Den syns på skivomslaget till Garalaowit av Labyrint.

labyrint-garalaowit-omslag kopiaÄven här är den trojanska hästen symbol för den svenska förorten. Labyrints trojanska häst är klädd med högtalare och den fylls av marginaliserade människor i väntan på att ledas till etablissemanget, symboliserat av Globen, Gamla Stan och Stockholms Stadshus. En, eller i det här fallet två, svalor gör visserligen ingen sommar men visst visar detta att antiken i högsta grad är levande i svenskt kulturliv. Antikbruk lever även hos vänstern och i marginaliserad svensk förort. Roligt att även den subversiva svenskheten lånar metaforer från den klassiska traditionen.

Krisnationalism

Idag är det 41 år sedan som den grekiska militärjuntan förlorade makten. En ny demokratisk era startade. Demokratin har blomstrat, ekonomin har krisat. Jag återvänder från en kortare vistelse i Grekland. Där diskuteras om den ekonomiska krisen kanske för något gott med sig. Flera debattör ser tecken på en förnyad och förstärkt demokratisering av Europa. Här har SvD Kultur stått som värd för en debatt om den grekiska nationalismen. Debatten lovade mer än vad den höll: den förvandlades snabbt till en pajkastning om SYRIZAs politik. Den grekiska nationalismen och den moderna grekiska identiteten bygger på en stark ursprungsmyt. Det är få andra nationella ideologier som idealiserar ett högkulturellt förflutet lika starkt som Hellenismen i Grekland. Det grekiska offentliga rummet är fullt av referenser till den klassiska grekiska kulturen; greker matas med den klassiska grekiska kulturens storhet i skolan. Media och myndigheter drar också sitt strå till stacken. Grekerna lär sig och kan sin antiken. Viktiga personer, händelser och platser får en stark symbolisk laddning. Antropologiska fältstudier visar hur greker försöker förstå dagens kris genom historiska paralleller. Personliga erfarenheter blandas med historiska händelser. Historien brukas. Det används och omformuleras. Dagens bankomatköer leder tanken till matköer under den tyska ockupationen under 1940-talet. Därifrån hoppar tanken till 1922 års katastrof, osv. Historiska fragment får en delvis ny betydelse genom att placeras i nya sammanhang. Men grekernas relation till Hellenismen är motsägelsefull. Den köptes inte med hull och hår av greken, och i det här fallet uppfanns faktiskt den nationella ideologin innan landet existerade (kontra Priftis SvD 150711). Hellenismen utvecklades i nordvästeuropa runt sekelskiftet 1800. Den grekiska frågan var aktuell i europeiskt tankeliv då, delvis på grund av ett misslyckat uppror mot Osmanska Riket på Peloponnesos under 1770-talet. Detta uppmärksammades och västliga intellektuella började att sympatisera med grekernas självständighetskamp. Redan innan det moderna Grekland fanns, identifierades antikens greker med de moderna grekerna av filosofer, författare och konstnärer runtom i Europa. När Grekland blev självständigt 1832 importerades Hellenismen som nationell ideologi. Grekland fick en absolut monarki med ett bayerskt kungahus, som ersattes av konstitutionell monarki och ett danskt kungahus 1862. Många medborgare i den nya staten hade helt andra föreställningar om antiken än de som pådyvlades av väst och Hellenismen. Antika lämningar inlemmades i byggnader eftersom de ansågs ha övernaturliga krafter. När en pest bröt ut i Athen 1759 menade lokalbefolkningen att det berodde på att onda andar hade släppts ut från de kolonner från ett antikt tempel som hade malts ner till kalk. Det berättades också historier om antikens greker som jättar. Efter självständigheten har antika lämningar behandlats som arkeologiska lämningar i enlighet med modernt vetenskapligt tänkande. Den västerländska behandlingen av Grekland har koloniala inslag. Grekerna har aldrig haft tolkningsföreträde till antikens grekiska kultur. Hellenismen är både internationell och nationell. Den internationella Hellenismen har alltid vetat bättre. Det här asymmetriska maktförhållandet mellan internationell Hellenism och grekisk Hellenism är ett utryck för en kolonial attityd till de moderna grekerna. Ett aktuellt exempel på västs koloniala attityd gentemot Grekland är att media ständigt använder sig av krystade antika referenser i sin rapportering av dagens grekiska kris. På så sätt upprepas jämförelsen mellan antikens greker och det nutida Grekland — en jämförelse som antiken går segrande ur. Även grekerna har accepterat den internationella Hellenismens tolkningsföreträde; kolonialismen har internaliserats i den grekiska nationalismen. Den moderna grekiska identiteten rymmer en ambivalens till antiken; å ena sidan en stolthet över sitt arv å andra sidan en ständig påminnelse om att man inte når upp till sina förfäders prestationer. Grekerna är stolta över sin historia och kultur, men de är inte lika självklart stolta över den grekiska staten. Den grekiska staten är svag. Politiker har alltid sökt stöd hos olika utländska makter. Avståndet mellan staten och medborgarna är dessutom stort. Grekland är dysfunktionellt; relationen mellan medborgare och stat är cynisk. Staten utnyttjar medborgarna och medborgarna försöker utnyttja statsapparaten. Man kan inte lita på myndigheterna. Detta avstånd möjliggör den mutkultur som frodas. Man identifierar sig inte med den politiska eliten, klientelismen till trots. I grekernas ögon drabbar därför stödprogrammens åtgärder fel personer. Greken tvingas svälta, men politikerna som har ansvaret för den kaotiska situationen får fortsätta härja. En bidragande orsak till att Grekland blev självständigt 1832 var det utländska intresset för antikens grekiska kultur. I mångt och mycket hänger Greklands existensberättigande på erkännandet av en kontinuitet mellan antikens greker och de moderna grekerna. Den österriska byzantologen Jacob Philipp Fallmerayer ifrågasatte den biologiska kontinuiteten. Men den grekiska nationalismen är inte biologiskt förankrad. Rasbiologi fanns visserligen i Grekland i början av 1900-talet, men den hade ett begränsat genomslag. I den grekiska nationalismen är kontinuiteten grundad på en föreställning om överlägsen intellektuell kapacitet. Modellen formulerades av flera historiker runt 1850, men fick större spridning genom den grekiska historikern Konstantinos Paparrigopoulos verk Istoria tou Ellenikou Ethnous/Det grekiska folkets historia på 1860-talet. Han menade att den överlägsna intellektuella kapaciteten som grekerna besitter resulterar i att alla andra folk som kommer i kontakt med grekerna helleniseras. Paparrigopoulos modell helleniserade även det byzantinska riket. Det vill säga, det byzantiska riket betraktades hädanefter som grekiskt av grekerna. Den grekiska historien består av tre faser: antiken, byzans och modern tid. Hellenismen kombinerades med det andra fundamentet för den grekiska identiteten, den ortodoxa kristna tron som kopplas till det byzantinska riket. Den här ideologin, Romiosini, betraktas ofta som folklig till skillnad från Hellenismen som betraktas som pådyvlad uppifrån. Den grekiska nationalismen omfattas av samtliga politiska rörelser i Grekland, trots starka polariseringar. Den turbulenta politiska historien har även resulterat i en lång rad politiska övergrepp i nationens namn. Fångläger med politiska fångar och tortyr förekom så sent som på 1970-talet. Hellenismen präglar även utsmugglade brev av politiska fångar i fånglägret på Makronisos, 1940-talet. Ingen politisk rörelse har monopol på de symboler som används i den grekiska nationalismen. För den cyniske har begrepp som frihet och demokrati förlorat sin innebörd när diktaturer använde dem i sin propaganda. Begreppen och symbolerna har flera betydelselager — de kan därför återbrukas. Militärjuntans användning av fågeln Fenix som symbol för en ny grekisk era har inte trängt ut de antika referenserna om Fenix. Visst kan vi klandra Varoufakis för användningen av denna symbol. Men det är knappast en okunskap om juntans symbolspråk som ligger bakom (Magnusson, SvD 150723), utan detta illustrerar snarare symbolernas mångtydighet, och att nationalismen genomsyrar hela det politiska spektret i Grekland. Visst rymmer den grekiska nationalismen en kulturchauvinism. Det är en nationalistisk ideologi och som sådan framhäver den nationens storhet. Samtidigt som den grekiska nationalismen är ständigt närvarande i vardagslivet har den också dissekerats av konstnärer och akademiker. Den grekiska nationalismen omfattar en intellektuell motström som rannsakar grekiskheten. I detta sammanhang spelar grekiska intellektuella verksamma utomlands en central roll. Relationen till antikens grekiska kultur har tematiserats av varje generation grekiska intellektuella. Den utgör även ett centralt tema i dagens blomstrande kulturliv i Athen. Akademiker har ägnat grekisk nationalism stor uppmärksamhet (kontra Sjöberg SvD 150708), och långt ifrån alla grekiska akademiker är panegyriska till det antika arvet. Paradoxalt nog är det just det kvävande antika arvet och den känsla av otillräcklighet som det generar, som göder den grekiska självrannsakan. Det är inte en rannsakan av den grekiska nationalismen vi saknar. Problemet är snarare att den politiska sfären, statsapparaten och det grekiska samhällskontraktet inte har påverkats av dessa debatter. Banal nationalism talar forskare om. Med det menas att nationalismen är förkroppsligad i våra vardagliga handlingar. Vi lär oss nationalism genom våra erfarenheter. Vi handlar och tänker på ett visst nationellt sätt eftersom vi lär hur vi ska göra det genom våra erfarenheter. Långsiktigt är det grekiska identiteten, erfarenheten, som måste omdefinieras (Priftis, SvD 150704, 150711, och Sjöberg, SvD 150708, 150714, kontra Delis SvD 150713), annars kommer vi att fortsätta se grekiska politiker springa ihjäl sig från ett krispaket till nästa.

Dumsnåla prioriteringar

Idag slog nyheten att de svenska instituten i Rom, Athen, och Istanbul ska avvecklas ner som en bomb. Detta som en del av den nytillträdda regeringens budgetproposition. Medlen till instituten halveras nästa år och upphör från och med 2017. Denna kulturskandal nämns i samtliga större tidningar, av Sveriges Radio och SVT. På facebook har ett upprop startats (”Rädda Medelhavsinstituten”, länkar till samtliga reportage, bloggar, osv, finns samlade där). Bloggare reagerar och twitterrymden fylls med indignation.
Jag tycker att det är ett dumsnålt beslut. De konsekvenser det får står inte i proportion till den besparing detta ger. Besparingen är 22 miljoner kronor — en grov uppskattning är att det rör sig om en summa som är mindre än fem kronor per år och svensk. Men, pengarna ska inte sparas. De ska omfördelas till ESS i Lund — med tanke på deras budget gör 22 miljoner knappast någon skillnad för dem. Om vi någonsin behövde en illustration på den ständigt närvarande diskursen om att humaniora är hotad och marginaliserad så har vi fått en.
För att bedriva svenska arkeologiska projekt i Italien, Grekland och Turkiet måste det finnas ett svenskt statligt institut i respektive land; det är med instituten som dessa länders arkeologiska myndigheterna samarbetar. Nationella strukturer har varit en förutsättning för internationella arkeologiska projekt sedan slutet av 1800-talet. Denna norm etablerades för att man ville stävja privata expeditioner som förde med sig fynd hem, ett känt exempel är Lord Elgins Parthenonexpedition i början av 1800-talet. Arkeologiska lagar och myndigheter reglerar detta. Utan de svenska instituten blir det inga svenska utgrävningar i Medelhavsländerna. Svenska utgrävningarna har producerat arkeologiska fynd, och vi är skyldiga att förvalta dem. Det är de svenska instituten som ansvarar för att fynden förvaras och analyseras. Beslutet reser ett forskningsetiskt dilemma: Vem ska nu ta ansvar för de arkeologiska fynden som svenska arkeologer har grävt fram?
Ur ett internationell perspektiv är det svenska beslutet absurt. Det svenska institutet i Athen är det äldsta nordiska institutet i Athen. Det grundades redan 1948. Under en längre tid fick andra nordiska länder gräva under svensk flagg tills de öppnade sina egna institut. Under 1990-talet grundade både Georgien och Irland institut i Athen. Med tanke på deras statsbudgetar kan man tycka att vi skulle ha råd med de tre instituten.
Utan den statliga finansieringen saknar vi den statliga struktur som är en förutsättning för att vi ska kunna bedriva forskning i Italien, Grekland, och Turkiet. En privatfinansierad lösning är inte bara en ideologisk motsägelse med tanke på vilka partier som lägger fram förslaget utan också omöjlig på grund av arkeologiska lagar.
Vi kan tycka olika saker om det klassiska arvets betydelse, men att lägga ner de tre instituten är inte rätt väg att gå. Det är synd om den svenska dialogen med det klassiska arvet ska försvåras av ett dumsnålt tunnelseende.